Orimligt svartsjuk, eller?

Jag försöker att inte låtsas om den, visst den finns alltid där och gör sig smått påmind med jämna mellanrum. Men jag vet mycket väl att den är orimlig, ologisk och orättvis. Så jag blundar och tänker på något annat. Men what the fuck! Den försvinner inte, den där förbannade svartsjukan! Det är nämligen så att han har en väldigt bra tjejkompis, och visst det får man väl, jag är bara positivt inställd till att man ska ha både kill- och tjejkompisar, även fast jag själv aldrig lyckats ha en bra, nära, killkompis. Men det är väl egentligen en ganska rimlig oroan? Jag menar om man till exempel har en väldigt bra killkompis, då händer det ju ofta att man träffas, ensamma, kanske ser en film tillsammans, i mörkret, på sängen, med romantisk musik... Och under dessa omständigheter är det väl inte helt ologiskt att man kanske får känslor för den personen? Eller?

Ska sluta tänka i såna destruktiva banor.
Hehe, Nemi funny!