Finns det mentalt friska individer ?

Finns dem eller låtsas vi alla bara? Jag menar vem har inte mentala problem? Och vad räknas egentligen som att vara frisk? Jag vet i alla fall att dem flesta som jag känner riktigt bra, har på ett eller annat sätt erkänt mentala störningar. Jag känner mig själv störd på flera nivåer. Har lite svårt att hantera mig själv och andra människor. Tänker för mycket kanske. Överanalyserar allt. Men jag har bara så svårt att tro att den största delen av befolkningen går omkring och är mentalt friska, bara sådär, utan större ansträngning! Vem har inte störda tankar?! Det är ju dem det måste vara fel på! Egentligen måste det vara dem som är "mentalt friska" som är riktigt störda! Eller hur?

Orimligt svartsjuk, eller?

Jag försöker att inte låtsas om den, visst den finns alltid där och gör sig smått påmind med jämna mellanrum. Men jag vet mycket väl att den är orimlig, ologisk och orättvis. Så jag blundar och tänker på något annat. Men what the fuck! Den försvinner inte, den där förbannade svartsjukan! Det är nämligen så att han har en väldigt bra tjejkompis, och visst det får man väl, jag är bara positivt inställd till att man ska ha både kill- och tjejkompisar, även fast jag själv aldrig lyckats ha en bra, nära, killkompis. Men det är väl egentligen en ganska rimlig oroan? Jag menar om man till exempel har en väldigt bra killkompis, då händer det ju ofta att man träffas, ensamma, kanske ser en film tillsammans, i mörkret, på sängen, med romantisk musik... Och under dessa omständigheter är det väl inte helt ologiskt att man kanske får känslor för den personen? Eller?

Ska sluta tänka i såna destruktiva banor.
Hehe, Nemi funny!

Hycklare?

Nu ska jag sluta vara en liten fegis. Har liksom varit lite för rädd för att skriva i bloggen, rädd för att dem jag skriver om ska läsa den och ta illa upp, speciellt en viss någon. Jag menar det är ju inte ett helt främmande koncept att folk blir upprörda. Har blivit uppmuntrad att starta en blogg med lösenord så bara vissa utvalda få kan läsa den. Men så engagerad är jag nog inte.

Ja ja, nu är man i alla fall inte singel längre. Och det är ju fascinerande att vara "ett par". Men det strular ju till saker lite också, gör det inte? för det råkar ju faktiskt vara så att man är ung, och jag ska ganska snart till att välja utbildning, det jag ska göra i RESTEN AV MITT LIV. (jag är inte panikslagen..) Och planerna har ju varit att lämna da city, lämna Uppsala och äventyra i en ny spännande stad, typ göteborg kanske? Men det är ju tråkigt att lämna den nyfunna kärleken för en massa göteborgare. För Ann är inte distansförållande-typen. Men Ann är ambivalent, Ann är okapabel att fatta beslut, speciellt stora beslut som dessa. Sammanfattningsvis: Ann är villrådig. Fast det roliga är ju att jag vet mkt väl att hade det gällt någon annan skulle jag sagt: "Åk! Du kan ju inte inte åka för att du har en pojkvän. " Betyder det att jag är en hycklare?
p.s klicka på bilden om det är svårt att läsa d.s
p.p.s Nemi rockar fett! d.s