Jag tycker faktiskt att det är beundransvärt...

men jag fattar bara inte hur folk lyckas! Och då menar jag sånt här folk som bara är så otroligt acceptanta för olika människor. Som helt enkelt inte stör sig på nån. Som inte har nånting emot någon. Jag menar what's up with that?! Stört!

För visst vore det en fin värld om alla bara kunde acceptera alla för hur dem är och bara se det bästa hos folk. Men sorry att göra alla besvikna för jag kan bara INTE, vara en del av denna underbara värld. För jag stör mig på folk. Och innerst inne vet jag att DU också gör det. För ni känner väl alla den där jobbiga blonda bimbon som bara måste prata HELA j*vla tiden och som bara måste låta så otroligt puckad som möjligt och smöra inställsamt och skratta bimboaktigt åt allt den snygga killen säger. Visst känner ni henne?

Men det är inte bara henne och hennes bimbovänner jag stör mig på, det är en hel hög andra också. Ni vet hon den där jobbiga tjejen som har fått för sig att du är hennes bästa kompis, fast egentligen vill du bara att hon ska kasta sig utför ett stup. Det här är tjejen som saknar allt vad social kompetens heter. Men också han den där jobbiga killen, han som tror (på allvar) att han är störst bäst och vackrast och att varenda tjej som ens tittar på honom bara vill ligga med honom. Och sen är det ju hon/han med rösten, den där superirriterande j*vla rösten. Visst personen i fråga kan vara hur trevlig som helst. Men tvingas jag utstå att lyssna på den där repiga skivan i mer än fem minuter så tar jag nog livet av mig.

Tycker ni att jag är alldeles FÖR fördömmande? Äh, skit på er! Folk är ju irriterande som F*N!

textning: "Jag ska börja träna. Jag vill ändra hållning." "Bra!" "Jag har inte velat säga nåt, men det är otroligt jobbig att du alltid är så negativ" "Med lite övning tror jag du kan gå ifrån att vara en bitter kärring till..." "..." "du menar kroppshållning"

den här låten säger allt:
http://www.youtube.com/watch?v=7pNCR3xubgU&mode=related&search=

Jag vill också ha mys!

Javisst, singellivet i all ära. Det kan vara hur nice som helst. Jag kan se både för- och nackdelar med att vara singel och att vara i ett förhållande. Fast nu börjar jag nästan bli lite trött på att alltid gå och lägga mig själv... För personligen är ju det bästa i ett förhållande obegränsad tillgång till mys. Men nu har jag kommit till ett stadium då jag faktiskt skulle vilja ha mer än bara mys med vem som helst. Jag skulle vilja ha mys med nån jag är kär i, och som är kär i mig. Jag vet, jag vet, helt fucking jävla omöjligt! Hur lyckas folk? Var kommer alla desssa j*vla gulliga par ifrån? Hur f*n lyckas dem? Var hittar dem varandra? Jag känner mig ju helt j*vla lost i singellivet. Jag menar, var ska man ens leta?

Och om man hittar nån, låt säga att jag träffat nån som jag tycker om och som jag skulle kunna tänka mig att ha ett förhållande med. Hur gör man då? Hur tolkar man signaler? Hur vet man att han känner likadant?
Nej, jag tror nog att jag blir knäpp! Jag ger upp! Världen är alldeles för knasig för mig. Ett litet troll som jag passar nog inte in...

Fast vem vet, det kanske inte är omöjligt...

Nu vet jag vad jag vill göra med mitt liv!

Var på Reginateatern ikväll. Såg Henrik Schyffert och Johan Glans. Och ja, vad ska man säga... Schyffert har ju sina stunder. Men sorry Henke, för Glans rockar fett! Kan inte minnas senast jag skrattade så mycket. Eller, jag har nog aldrig skrattat så mycket. Och då nådde jag upplysningen. Jag vill nog inte göra annat i mitt liv än att sitta och se på standup-comedy! Skit i studier och arbete och familj och träning! Fuck it all! Får jag bara skratta gott och kanske äta en hel massa choklad, så är jag nog nöjd.

Och tror ni mig inte, så kolla in: http://www.youtube.com/watch?v=gC3iZH4ENHU&mode=related&search=

Så sjukt roligt! Och tycker du inte det, då är det något allvarligt fel på dig!

Hmm...kärlek?

Ja, det här med boys.. Det vore ju trevligt att hitta en fin kille som förstår mig. Och så omöjligt borde det ju inte vara, jag är ju söt och trevlig och kramgo. Visserligen inte särskilt kvinnlig eller uppfostrad, eller romantisk eller gulligull eller förstående eller givmild. Och så är jag ganska tjatig och envis och oförmögen att erkänna att jag har fel. Är ju ganska ego och självcentrerad och lite ond så där också. Ähh, vad fan, fuck it! Ska man med boys till? Dem är ju ändå bara bra till en sak! Och resten har man ju kompisar till.

Nemi tänker:"Gud, vad jag hatar missvisande reklam"

Iq-test?

http://www.illvet.se/htm/IQTest/sv/index.html
Gjorde det två gånger. Första gången fick jag 127 (bättre än 96% av befolkningen). Andra gången fick jag 138 (bättre än 99% av befolkning).

Vad får du?

För honestly, så tror jag inte direkt på dem här testerna. Så smart är jag VERKLIGEN INTE!

Egen lya!

Ja, då var det dags att bli en RIKTIG MÄNNSIKA. Alltså en sån där som måste betala för hyra, mat och el och sånt. Och så det största steget av dem alla; utfodra sig själv! Det här med att laga mat är ju ett spännande och för mig okänt koncept. Hela processen verkar mest bara krånglig och bökig och tidsödande. Så jag håller nog med Nemi på den punkten.

Jaha, så måste man vara värsta superhjälten för att klara av vardagen!

Men vad är det här för liv! Livet som student utmålas ofta som värsta ungdomsåren, fest dagen i ända. Men vaddå? Slitigare än så här blir det ju inte! Man tvingas leva fattigt som fan och stressa som om livet hängde på det, vilket det också gör! Jag är förvånad att inte fler studenter knarkar amfetamin!

För som jag uppfattar det så ligger det till så här: Man ska gå på alla föreläsningar, man ska hinna med att extraknäcka så att man har råd med både hyra och ketchup till snabbmakaronerna. Och så ska man hinna med att träna och plugga och vara social och gå på alla fester och göra alla vardagssysslor. Och det som man måste dra in på är mat och sömn, vilket är väldigt sunt och hälsosamt!

Och så efter detta skitliv, av minst fem års svält och stress och plugg, så kommer man ut i arbetslivet, med en halv miljon i skulder, överutbildad och arbetslös och tvingas ändå jobba på mcdonalds.

Ja, ungefär så teknisk är jag med..

Men retorik för fan!

Varför tvingas man utstå så många retoriskt handikappade föreläsare? Vart gick det fel? Jag, som så många andra, gick igenom the basic, i grundskolesvenskan; mumla inte, titta upp, ha kontakt med publiken, tugga inte tuggummi, säg inte öhhhh, och ta konstpauser. Och jag kan helt ärligt säga att mina så kallade "lärare" bryter mot varenda en av dessa enkla grundregler. Jag menar, helt honestly, hur fucking svårt kan det vara? Det här är ju det människorna som borde ha BÄST koll på sånt här, inte sämst.

För visst måste ni kunna erkänna, att ni med har funnit er själva, fast i en dödstråkig föreläsning som aldrig verkar ta slut, där sekunder blir minuter, minuter blir timmar och timmar blir dygn. Och man kan inget göra! För tänk om man missar någon livsviktig information! Eller ännu värre, tänk om jag går ut och är störande och oförskämd!!

Fast det enda man egentligen vill göra är bara att ställa sig upp och skrika: "Håll käft! Du suger! Ta en lektion i retorik för f*n!"

Carpe noctem, carpe culturum!

Ahh... åter en natt fylld med kultur har passerat! Ja, och fylld med gratis så klart! För vissa är kulturnatten en dag att gå på något intressant evenemang, för andra, en dålig ursäkt att hälla i sig så mycket alkoholhaltigt som möjligt.. Men för mig är kulturnatten en hyllning till världens bästa koncept: GRATIS! Visst skulle man kunna påstå att jag är en kulturnattsnörd utan dess like, bara för att jag sitter uppe i timmar och redigerar ett noggrant planerat schema från tidigt på morgonen till sent in på kvällen. Men jag skulle vilja påstå att jag helt enkelt kan konsten att suga ut så mycket gratis som det bara går, ur så många evenemang som möjligt!

Sex år av det här!? Hur pallar folk?

För bara några veckor sedan var jag universitets-oskuld. Men nu har även jag blivit del av denna spännande nya värld. Men... det suger! Så fort jag sätter mig i lektionssalen och lärarna öppnar käften, så känner jag sömnen sakta komma smygande.. Jag klarar helt enkelt inte av att hålla mig vaken! Vet inte riktigt vad orsaken är, lokalerna? ämnena? lärarna? eller det kanske helt enkelt finns något konstigt ämne i väggarna... Men hur ska jag överleva sex år av detta? För ska man ha en vettig utbildning och ett hyfsat bra betalt jobb så ska man väl plugga i minst fem år. (och med basåret så blir det ju sex år..)

Men folk klarar det ju! Det finns till och med dem som håller sig vakna OCH hänger med på vad den ointressanta individen där framme babblar om! Så SNÄLLA, kan ingen berätta för mig: Vad är knepet? Hur klarar ni av det?

Och om det inte var nog med det, hur i helv*te ska man palla att komma hem efter 8 timmars plugg och sätta sig och fortsätta plöja igenom den där skiten?

Visserligen är detta ett fenomen som jag klarade av ganska bra i min ungdoms dagar, men nu verkar den kunskapen ha försvunnit och den människan känns helt obekant!

Och glöm inte att enligt annismen är meningen med livet: CHOKLAD!

Vaddå negativ?

Tjo! Nu har även jag fallit för bloggtrycket... Och det återstår bara att se hur länge jag orkar fullfölja denna modefluga. För chansen är ju väldigt stor att det blir med det här som med alla andra internet-flugor, jag börjar smått men till slut så jag engagerar mig inte ett dyft!

Nej, men nu ska vi inte vara så negativa! För tydligen (har jag märkt) är det något som folk stör sig på. Jag tror inte att jag kan komma på en enda person som inte har yttrat: "Men var inte så negativ!" Vilket är en grej som jag också kan störa mig på! Jag menar vaddå? Jag är ju alltid och har ALLTID varit sån! Ni får helt enkelt ta och sluta störa er på det! För jag tänker då f*n inte ta och bli en sån där glättig liten skuttig glad j*vel!! För dem stör jag mig också på!

Förresten, glöm inte att en av de viktigaste budorden inom annismen är: "Nemi rockar fett!"

Och ser ni inte vad det står så säger pojken:"Gillar du katter?" varpå Nemi svarar:"Javisst...dem smakar ungefär som små barn."